Det är detta jag älskar
Idag var en dag då jag kände varför jag valde estetiska. Att få leva mig in som en annan människa och koppla bort mina tankar som mig själv och få spela någon annan för bara några timmar.
Den känslan är underbar. Och något befriande. Det känns så befriande att man har en chans att koppla bort allt från sitt eget liv. Även fast den chansen bara kommer två gånger i veckan.
Dagar som denna när vi fick ha bara några timmar i skolan på en helg för att repa. Bara det känns bra faktiskt. Innan känns det jobbigt, men när man väl är där så tänker man inte på det jobbiga längre. Man bara släpper allt och går in i rollen.
Det är sjutton dagar kvar till våran redovisning med dem klassiska scenerna. I maj är det dags för oss som har pirteater att visa upp våran produktion som vi har jobbat med sen oktober. Det är inte långt kvar och jag känner mig redan nervös. Det kommer gå åt helger och kvällar för att visa upp den. Och som vanligt kommer man tycka att det är jobbigt i början för att ens fritid försvinner men när man väl står där på scenen så märker man hur härligt det faktiskt är.
Bara tanken av att jag har två roller att spela, få stressa bakom scenen för att hinna byta om till rätt karaktär. Den tanken gör mig stressad men jag vet att det kommer gå.
När våran produktion av Macbeth är över, så är det våran sista produktion innan slutproduktionen. Vilket blir det sista vi kommer göra här på estetiska. Vi har snart gjort klart alla våra redovisningar och produktioner. Det känns sjukt att det snart är över.
Snart är det våran tur att spendera hela våren med att vara inne i Bergvallhallen och spela upp vårat sista projekt tillsammans. Sjutton föreställningar. Inga helger fria på en månad och sen känna sorgen när vi står på scenen en sista gång.
Mycket kommer hända till dess. Kan bara hoppas att 2014/2015 kommer bli ett år jag aldrig kommer att glömma. Vilket jag vet att jag aldrig kommer göra.
Den känslan är underbar. Och något befriande. Det känns så befriande att man har en chans att koppla bort allt från sitt eget liv. Även fast den chansen bara kommer två gånger i veckan.
Dagar som denna när vi fick ha bara några timmar i skolan på en helg för att repa. Bara det känns bra faktiskt. Innan känns det jobbigt, men när man väl är där så tänker man inte på det jobbiga längre. Man bara släpper allt och går in i rollen.
Det är sjutton dagar kvar till våran redovisning med dem klassiska scenerna. I maj är det dags för oss som har pirteater att visa upp våran produktion som vi har jobbat med sen oktober. Det är inte långt kvar och jag känner mig redan nervös. Det kommer gå åt helger och kvällar för att visa upp den. Och som vanligt kommer man tycka att det är jobbigt i början för att ens fritid försvinner men när man väl står där på scenen så märker man hur härligt det faktiskt är.
Bara tanken av att jag har två roller att spela, få stressa bakom scenen för att hinna byta om till rätt karaktär. Den tanken gör mig stressad men jag vet att det kommer gå.
När våran produktion av Macbeth är över, så är det våran sista produktion innan slutproduktionen. Vilket blir det sista vi kommer göra här på estetiska. Vi har snart gjort klart alla våra redovisningar och produktioner. Det känns sjukt att det snart är över.
Snart är det våran tur att spendera hela våren med att vara inne i Bergvallhallen och spela upp vårat sista projekt tillsammans. Sjutton föreställningar. Inga helger fria på en månad och sen känna sorgen när vi står på scenen en sista gång.
Mycket kommer hända till dess. Kan bara hoppas att 2014/2015 kommer bli ett år jag aldrig kommer att glömma. Vilket jag vet att jag aldrig kommer göra.
