-

Överallt på nätet, tidningar och sociala medier får man ofta läsa om hur dagens ideal ska vara. Man ska vara så smal som möjligt men ändå ha brösten och rumpan till.
Jag vet även många som strävar så hårt att nå det att det finns folk som nästan svälter ihjäl sig själv bara för att se hur sifforna på vågen minskar.

Jag har själv aldrig varit överviktig. Både jag och min bror och även mina kusiner har fått en gen från våra pappors sida där vi är väldigt smala av oss och egentligen ska vi väl vara tacksamma för det över att det inte är åt andra hållet.
Men trots det så kan man ändå inte hjälpa över att man tycker man skulle kunna gå ner ett kilo eller två, fast det inte var mycket om siffrorna det handla om, utan se vad som försvann från kroppen.

I sexan och sjuan så var jag lite mer rundare för att vara i min ålder och med tanke på hur lång jag var (såna ord man alltid fick höra av skolsköterskan på lågstadiet som enkelt kunde peka ut att man var ’’för stor’’ för sin längd och ålder) och det var inte förrän sommaren innan åttan jag började rasa i vikt när jag hade beslutat mig för att sluta äta kött och bli vegetarian istället.
Kroppen tog det inte på det bästa sättet när jag var trött hela tiden och löste hår överallt när jag inte fick i mig tillräckligt med vitaminer.
Det var då jag insåg att jag faktiskt var smal som resten av dem i min klass och kände att min kropp äntligen passa med min längd. Det var nog eftersom jag alltid var den korta bland mina vänner så kände jag att jag var större än dem eftersom dem kunde väga lika mycket och var längre som gjorde att de kunde se bättre ut på dem än på mig. Under resten av åttan och nian tänkte jag inte mycket mer på det. Jag levde livet som vanligt och fortsatte som ingenting tills jag skulle börja gymnasiet.

När jag börja estetiska så hade jag kanske fått upp lite på magen eller låren igen efter ha slutat varit vegetarian och börja äta all möjlig skräpmat igen.
Under ettan så märkte mamma av att jag hade blivit av med magen efter all dans som jag har haft under året.
Inget jag heller tänkte mycket på förrän sommaren till tvåan. Ett par ord kunde få mig att se om över mig själv och min kropp.
Jag fick höra av en klasskamrat jag inte hade träffat på ungefär en månad och från ingenstans sa hon, ’’Sofie, har du anorexia?’’  Dem orden slog mig rätt hårt även fast jag visste att jag inte var i närheten av att ha anorexia när jag aldrig sett mig själv som så i varken kroppen eller med hur jag äter.

Ibland kan orden komma tillbaka mot en utan en tanke. Jag har vänner som har komplex över sin kropp precis som jag har. Finns säkert folk som skulle hellre ha min kropp än sin egen. Men jag själv är inte nöjd på långa vägar och tycker inte jag är den här smala kompisen i gänget.
Ibland kan jag få ångest över att jag kan tycka min mage står ut för mycket eller att jag ser att min kropp ändras för att jag blir äldre. Jag är helt enkelt rädd att inte duga.

Detta är tankar som kan komma och gå i mitt huvud från gång på gång. Ibland kan jag känna mig snygg i vissa kläder och vara nöjd över det jag har medans ibland så sjunker man tillbaka och känner att man bara ser förjävelskt ut helt enkelt.

Komplex över sin kropp när det gäller både psykiskt och fysiskt är något som kan ta folk år att växa ifrån. Om man ens har den turen.
Ett hjärnspöke som alltid sitter i bakhuvudet som gör att alla dåliga tankar kommer tillbaka som får en att tänka extra noga om något är värt att äta eller inte, om man ska skippa träningen eller inte.

Även fast jag inte ska tänka på sånt här så kan det vara jobbigt. Finns även folk som kan tycka att man inte får känna så när man redan är smal. Men det är inget man kan kontrollera på lättaste sättet.
Ibland kan jag bli rädd att man har fått för mycket runt magen så att min balklänning inte skulle passa längre eller dem nya byxorna sprack för att man har lagt till sig extra kring låren.

Många har dessa tankar runt om sig varje dag så otroligt länge. Jag ska egentligen vara tacksam över att inte har de mest brutala tankarna som kan göra så att man ta till sig drastiska åtgärder.
Kroppen förändras när man växer och blir äldre gör så att man kan se mer hälsosammare ut än vad man har gjort tidigare, men det är ändå ingenting som är enkelt att vänja sig vid.