-

Det är 103 dagar sedan jag hörde någonting av dig. 165 dagar sedan jag hörde din röst. Och 332 dagar sedan jag såg ditt ansikte.

Även fast dagarna har gått till veckor, månader och snart år, så är det inte delen av att jag saknar dig som gör ont i hjärtat. Utan att du inte har varit här när jag har varit med om några av mina fantastiska stunder i livet.
När jag fick stå på en scen för första gången. När jag fick ett riktigt manus att lära mig utantill och framföra inför publik, den stunden jag önskade att du hade varit en i publiken.

Den chansen har funnits så många gånger att jag inte ens kan räkna till det men du var aldrig där för att uppleva det.
Den jobbiga tanken är att det finns en chans till. En chans att se mig få göra något som jag har utvecklats så mycket med under bara tre år. Men jag vet att du kommer missa den också. Och jag vet att du även kommer missa min bal, dagen då jag kommer känna mig som en prinssessa med min vackra klänning, lockiga hår och med ett stort leende på läpparna.
Likaså dagen jag avslutar min sista dag i skolan. Då alla studenter springer ut fulla och glada i sina studentmössor och vita klänningar med ett champagneglas i handen. Letar efter sina nära och kära för att krama om dem på den stora och lyckliga dagen.
Jag kommer göra detsamma men jag kommer inte leta efter dig, eftersom jag vet att du inte är där.

Trots allt det, så har jag lärt mig att acceptera detta. Du var inte med när vi upplevde dessa stunder för min storebror, så jag vet att du inte kommer vara där när det är min tur.
Du kommer tyvärr missa detta. Och jag vet att du kommer missa många fler i framtiden.
Detta är tankar jag har haft i flera år, jag har lärt mig av detta. Att inte ha några förhoppningar för att inte behöva bli besviken varje gång som detta sker.

Men det enda jag tänker nu är att jag undrar om vad du kommer få vara med om i mitt liv. Kommer du vara där när jag bestämmer mig för att flytta hemifrån? Kommer du vara där när jag bestämmer mig för flytta till ett annat land?
Vet du ens om att det är en av mina drömmar att få uppleva detta?
 Att veta om du ens kommer vara där när jag får egna barn, eller rättare ens vara vid liv. Alla dessa tankar kommer till mig när jag börja tänka efter hur jag vill göra med mitt liv.

Jag vet att jag inte kommer stanna kvar här länge till. Men frågan är, kommer jag få se dig igen? Det är inte långt kvar tills verkligheten kommer ikapp mig och att jag måste börja inse mer och mer att du inte kommer vara här.
Varken vara kvar här i min hemstad men också inte vara kvar i mitt liv.

Det skär i mitt hjärta att behöva ta såna här beslut. Särskilt nu när jag bara är arton. Men jag kanske måste börja tänka på detta nu för att se hur resten av liv kommer se ut. Ett liv utan dig.

Jag vet inte hur ditt liv ser ut just nu och du vet inget om mitt. Kanske kommer jag alltid dig att kalla för pappa men jag kommer nog aldrig riktigt längre ha en som kan vara en pappa.

Jag vet att du var där för mig när jag var liten, men inget varar förevigt.