'' Det kanske finns bra killar ändå ''
Det är mänskligt att till slut sluta bry sig. Efter många killar och ännu fler svek så stänger du av. Blir kall. Bryr dig inte om du krossar någons hjärta, för hellre det än att du får ditt eget förstört. Det blir en lek där du själv bestämmer reglerna. Du orkar inte ens spela brydd när du får komplimanger och smicker, för du tar ändå inte åt dig. Du hör allas ord som lögner, och ser allas gester som falska - för du vet ju att det är så du själv gör. Bekräftelsen blir en medicin mot din känsla av otillräcklighet. Känslan av att neka någon du har runt ditt lillfinger blir någonting du måste ha, istället för något du håller dig undan ifrån.
Efter ett tag kommer det en kille som börjar skrapa lite på din mur av sten, och du tänker att det kanske finns bra killar ändå. Du vågar inte hoppas eller tro, men ger det en chans i alla fall. Sen blir du sviken på nytt och cirkeln fortsätter. Du måste låtsas älska för att själv känna dig älskad. Såra andra för att du själv ska kunna bli hel igen.